JANINA KRONLUND


Så jävla duktig.
Jag tänkte skriva några ord om Svenska Yles satsning Så jävla duktig. Först och främst är jag sjukt imponerad av alla medverkande tjejer, men speciellt förstås Emma och Rebecka som är mina bekanta från förr. Tycker det är starkt att sätta ord på känslan och att visa sig så himla sårbar på ett så äkta sätt.
 
Om jag skulle beskriva dagens samhälle med ett ord så är det kanske ”bråttom”. Det är så himla bråttom allstans, det finns så mycket man ska göra och så mycket man ska hinna med. Människor får fnatt av att köa i tre minuter eller att vänta en minut i ett rödljus. Bara det.
 
Sedan att det är en grym press på folk. Det finns ju en beskrivande triangel där du får välja två, can’t pick all of them: socialt liv, tillräckligt med sömn och skola. Lägg då till att du också ska pricka deadlines och dra dig till praktik eller/och ett arbete, samtidigt som du ska hinna handla, tvätta kläder, äta och ha ett normalt liv. Och träna. Klart som fan att det blir en grym prestationsångest som sedan endar upp med att du blir stressad bara av att se smutsiga tallrikar. Brist på tid och ork att göra något åt saken. Är ju inte de smutsiga tallrikarna som är problemet, utan alla bakomliggande orsaker som gör att du inte orkar ta itu med dem just nu. Och blir stressad för att de blir till ett senare problem.
 
Hur löste jag mitt problem med studier samtidigt som jag jobbade två (i värsta fall tre) jobb? Jag bestämde mig för att nöja mig med sämre vitsord och prioritera jobb framför skolan. Jobbade jag en tisdagsnatt fanns det inte en chans att jag var i skolan på onsdagen. Kanske om jag hade någon föreläsning 14.45. Prioriterade jobb och sömn före skola.
 
Tänker mig vilken otrolig lyx det vore att kunna fokusera 100% på sina studier utan att behöva tänka på alla stressmoment utanför studierna. Vill aldrig vara med om det ständiga stressmomentet ”inkomstgränser” vilket verkligen fuckar upp ens goda humör. Kan man inte säga nej till jobb (t.ex. när man på nollkontrakt eller som vikarie är orolig för att inte erbjudas mer jobb) blir det lätt så att man jobbar för mycket, måste hoppa av någon kurs i skolan för att man får ett stöd mindre och är tvungen att först jobba ihop stödets summa (då jag studerade fick man studiestöd på femhundringen brutto, så blev man av med en månad skulle man först make it up till plus minus noll, så med en timlön på 12€ hamnar man jobba 42 timmar. PLUS allt extra sedan, som du behöver for a living. 12€ x 42 timmar brutto täcker hyran om man bor i typ Rovaniemi, men resten av landet njaa? 42 timmar är mer än en normal arbetsvecka, straight off från ditt skolarbete. Omaloma kallade vi väl det. Kul när man kom tillbaka efter två veckor av arbetsslit och ba hej, har ni saknat mig, jag studerar också här om ni minns det). Alltså ja, tänk vilken lyx att kunna studera utan att jobba vid sidan om. Inte många som kan det. Även om jag hade turen att kunna skaka av mig det där och då, förstår jag att folk går in i väggen. Det är liksom normen att du ska slita runt tjugo timmar om dygnet.
 
Nu i efterhand känns tanken på att samtidigt studera och jobba absurd (kunde tänka mig att jobba på heltid och studera i låångsam takt vid sidan om). Livet är så mycket lättare när jag sköter mitt jobb från 8-16 och sedan går jag hem och lever livet. Sitter en kväll i soffan om jag har lust. Inga ständiga deadlines eller inkomstgränser som står och knackar på dörren. Ännu lättare blev det av att flytta till en mindre stad. Känner faktiskt inga måsten, och det känns så himla hälsosamt.
 
Att det är sjuk press på folk har vi alltså konstaterat. Tänker att det till en viss del handlar om hur man själv klarar av att handskas med situationen, vilket så klart blir olika eftersom människor obviously är olika med olika färdigheter och olikformade livserfarenheter. Bara för att en person tycker det är okej att jobba två timmar övertid varje dag så behöver inte jag tycka lika. Bara för att jag klarade av att jobba och studera samtidigt, betyder det inte att du skulle göra det. Vi har alla vår egen gräns till vad som är för mycket. Det som är för mycket för dig kanske inte är för mycket för mig. Och tvärtom. Och det är fine.
 
Över lag borde speciellt kvinnor bli bättre på att säga nej. Jag också, jag jobbar på det. Vill jag inte, hinner jag inte, har jag inte lust. Då ska det räcka med att jag säger nej. Och då är det inte din sak att försöka övertala mig, eller att be om en förklaring till mitt nej. Mitt nej ska räcka. Vill du vara hemma med en karkkipåse framför Netflix istället för att komma på min fest, så räcker det att du säger nej. Fick en gång ett meddelande från en person som skrev att hon inte orkade komma ikväll, för att hon var så trött. Då kände jag att vi är på väg åt rätt håll. För om man lovat men sedan inte vill längre, då måste det räcka med att man avbokar istället för att man kringgår och försöker hitta på någon historia om ”varför inte”.
 
Furthermore, sluta förminska folk och deras erfarenheter. Från eget perspektiv tänker jag t.ex. på hur jag och mina lagkamrater slet och tränade cheerleadingens delmoment flera gånger i veckan (i över tio år) och utförde fysiskt tunga lyft och krävande program, bara för att någon sedan skulle ifrågasätta vårt fritidsintresse som "ingen riktig sport" och att vi ”bara dansade och hoppade runt med pompoms”. Noll care för vad vi egentligen höll på med, utan totalt förminskande attityd. Redan som tonåring lärde man sig höja på ögonbrynet istället för att än en gång orka försvara och försöka förklara och skapa rättvisa för en själv.
 
För min egen del tycker jag att jag är helt okej på att inte lägga för hårda krav på mig själv. Jag kan shake things off och välja att försöka igen, eller välja att droppa saken. Om jag påverkas av extern press så märks det t.ex. genom att jag inte svarar på meddelanden eller glömmer att ringa tillbaka på ett missat samtal. Det blir så jag prioriterar. Väljer en stunds tystnad i ensamhet istället för att jobba med webshopen eller göra annat som jag bedömer att kan vänta. Detta går förstås ut över min businesspartner mer än mig själv, och att jag inte svarar på meddelanden går mer ut över mina vänner än mig själv.
 
En sak som jag förresten tycker är sjukt viktig att upplysa om här i samma veva, är att det fortfarande är kvinnor som drar förhållandets emotionella ansvar (ansvar för den andra, för den gemensamma relationen, för den andras relationer med andra människor, att anpassa sig till ändringar, att lägga sina egna känslor åt sidan för att fokusera på den andras). Detta är en strukturell uppbyggnad, så även om du på individnivå inte känner att den existerar, så well here’s the news: tänk om.
 
Försöker komma ur detta beteende genom att läsa på och forska i saken, så att man känner igen olika strukturella beteendemönster. Om sambons släktingar fyller år, så är det ju han som ska tänka på att skaffa present. Inte jag. Är jag inbjuden på hans släktings kalas ensam, då ska jag naturligtvis köpa en present. Ni förstår, visst? Är det han som vill fira något genom att bjuda in till kaffe, så får han planera vad som ska köpas, gå till butiken i tid och sedan stå och laga det. Absolut kan jag hjälpa till om han ber om hjälp, men jag ska inte planera och utföra per automatik. Det är inte kvinnans roll att projektleda för någon annan. I de flesta heterorelationer är det dock kvinnan som projektleder. Omedvetet och enligt struktur. ”För så har det alltid varit”.
 
Dagistanter vittnar om män som inte frågar om hur barnets dag varit, utan som står och talar med andra pappor eller går med blicken fäst i telefonen. Om pappor som inte vet hur barnet ska kläs efter väder, eller vilken klädstorlek barnet har. Vars vänner förväntar sig att han kommer ut på några öl bara  så där, och sedan blir förvånade om han måste ”vara barnvakt” (hahahahah snälla berätta hur en pappa är barnvakt åt sitt eget barn??? Han är ju för fasiken förälder och ingen barnvakt?). Ofta är det också ”mamma som är sträng och sätter gränser” medan pappan är mer som en lekfarbror? Efterlyser jämlikhet i familjen (hoppas fortfarande på att en 6+6+6-föräldraledighetsmodell körs igenom men en 5+5+5-modell är bättre än ingen reform alls).
 
Efterlyser pappor som på riktigt bryr sig och ger sig in på att projektleda till 50%. Inte som står och väntar på att projektledas. Aaaaah jag blir så upprörd :D Här kan jag dessutom inflika att det ofta klagas på att ”kvinnan inte vill ligga” och där tänker jag så här: jo, men om hon jobbat hela dagen, kommer hem och fortsätter jobba tills kidsen sover och kanske till och med efter det, hur ska hon då orka göra något annat än stupa i säng? Pro tip ifall någon man med detta problem läser denna text: ta över hälften av hemmets uppgifter (se vad som måste göras utan att du blir ombedd att göra det) så ska du få se på annat. Från en kvinnas ögon, vad är härligare än en man som tar ansvar för relationen och för hemmet?
 
Kvinnor i heteroförhållanden projektleder familjelivet och försöker fixa relationsproblem genom att diskutera med sin man. Mannen upplever att hon tjatar och är grinig eller rent av hysterisk. När förhållandet tar slut står mannen där som ett frågetecken. Han trodde ju att allt var frid och fröjd i relationen (vet liksom inte hur det går att missa att den andra parten är missnöjd). Där står kvinnan som gett allt, men som inte klarat av att fixa problemen på egen hand.
 
Hälften av dagens giftermål slutar i skilsmässa. Därför känns det tyvärr som ren och skär idioti att önska sig ett happy ever after även om man är upp över öronen förälskad just idag och fast man var det i förrgår och är det om fem år så finns det inga garantier. Förväntningarna på kvinnor som kvinnor, som den andra delen av en relation samt specifikt som mammor är enorma. Du ska inte göra si och du ska inte göra så. Alltid någon som står och pekar finger.
 
På hundra år har kvinnorna tagit sig ut ur hemmen. Skaffat sig utbildning och jobbar idag lika mycket som männen. Det jämnar ut sig i arbetslivet. Där hemma står det dock still. Kvinnan jobbar först hela dagen på sitt jobb, sedan kommer hon hem och fortsätter jobba. Lägg till det emotionella ansvaret för familjen, och vetskapen om att hälften av dagens giftermål slutar i skilsmässa. Bara att skriva det här känns så otroligt jobbigt. Tänk att det är så här vi har det.
 
KLARAR JAG DET HÄR ENSAM? Att starta familj är ett så sjukt stort beslut för en kvinna i dagens samhälle. Hur bra din relation än är idag, så kan det hända att den ändras så fort en baby flyttar in i huset. Eller om fem år. En delorsak (finns ju tusen, kunde skriva ett långt inlägg om endast detta) till att kvinnor inte längre vill ha barn, eller vill ha barn senare i livet, är ju den skrämmande tanken på att allt skiter sig och du står där ensam. ”Klarar jag det här ensam?” frågade en gravid bekant med gråten i ögonen. Stabilt förhållande, men ovisshet om framtiden. För ingenting är säkert. Om allt bara rasar, klarar jag det här ensam? Orkar man? Finns det någon där som fångar upp en, eller är det meningen att man ska stå på egna ben och klara av att resa sig själv om man faller? Hur stark är man och hur mycket kan man ta? Och de oändligt många mammorna som blir ensamstående med noll eller näst intill obefintlig hjälp av barnens pappa. Man förstår inte hur de orkar och man hoppas att man aldrig själv blev tvungen att kliva in i just de otroligt stora stövlarna.
 
Efter att man har växt upp med ständiga krav på what-fricking-ever från höger och vänster, och kommer till en fas av livet när det liksom börjar lugna ner sig. När det är okej att vara hemma en helg. Att inte göra någonting. Att varken känna press eller stress. Då börjar man uppskatta den där ledigheten till tusen. Friheten.
 
Att sedan höra vänner som är föräldrar kalla det lyx och egentid att ”gå och duscha en kvart med stängd dörr” gör ju att man som barnlös kvinna blir alldeles förfärad. Och det värsta är ju att det i familjelivet är kvinnan som blir av med sin egentid, för på något sätt är det kvinnan som fortfarande bär det emotionella ansvaret på sina axlar, medan mannen tycker det är helt fine att komma hem lite sent från jobbet utan att meddela om saken eller slänga sig ner i soffan även om huset står i brand och det står en tiger i badrummet.
 
Jag sitter med tårarna i ögonen och ser Rebecka sitta på sitt vardagsrumsgolv i avsnitt fyra. Hon börjar gråta. Till och med då känner hon att hon måste be om förlåtelse, och jag tror vi alla känner igen oss där. Vi ska inte ha det så här. Vi ska inte behöva be om förlåtelse. Vi ska sluta be om förlåtelse för en massa som vi inte behöver be om förlåtelse om.
 
Sedan tänker jag också på hur sjukt det är att man förväntas se ut på ett visst sätt. Jag lade upp en bild från Bahamas för några år sedan (samma som här nedan) och fick sedan höra hur några vänner pratat om mina tjocka armar?? Att vänner ska kritisera ens utseende är ju absolut det sjukaste man hört. Det är väl inte mina armar som är fula, det är dina tankar som är fula och du som borde lära dig att tänka om. Kan ju också inflika att vi idag ”växt ifrån varandra” om vi säger det snällt. Hade vänner som önskade att jag skulle gå upp minst tio kilogram under mitt år i USA. Alltså det är så sjukt att man inte vet vart man ska ta vägen :D Men tänk att det är så här på riktigt. Att det finns sådana här människor. Och när det är ens vän som säger något sådant där, så tar man det lite hårdare och blir lite mer påverkad av händelsen. Lite mer ledsen. Därför måste folk börja reflektera över sitt beteende, börja acceptera människor så som de är och sluta ställa så sjukt orimliga krav. Från mitt perspektiv på dessa händelser känner jag väl mest att man ska inse sitt eget värde i tid och gå skilda vägar ifrån sådana här ”vänner” så fort man bara kan.
 
 
För att hoppa tillbaka till förhållanden så blir jag alltså sjukt upprörd över ingrodda strukturer som jag bara vill jämna med marken. Samhället och människan själv skapar så himla mycket press och stress på unga kvinnor. Himla vinklat blogginlägg förstås, eftersom jag inte alls lyfter upp press på unga män. Finns inte tid att fokusera på allt. Har inte tillräckligt med kunskap för att kunna uttrycka mig i den frågan, men om du har, så får du gärna skriva. Finns det fler problem där (än t.ex. marginalisering men också det förstås) så bör vi ju absolut diskutera dem också.
 
Men nu vill jag fokusera på kvinnors press, eftersom det är relatable och det kommer så himla nära en själv när det är en finlandssvensk serie där bekanta medverkar. Det var en som tyckte att kvinnorna drar på sig en onödig offerkofta, och ju mer jag funderar på det, desto mer håller jag inte med.
 
För det borde bli helt fine att säga nej. Att bara vara. Att göra ingenting. Att inte behöva prestera. Att accepteras som den man är. Att quit the crap och bara få leva ett lugnt liv. Utan att behöva göra en massa och utan att förväntas göra grejer, eller utan att liksom bli dömd för något man gör. Sluta döma, live and let live. Du blommar inte finare bara för att blomman intill dig håller på att vissna.


För så länge samhället fortsätter ställa en massa orimliga krav på alla dessa unga tjejer, så kommer folk rasa samman, gå in i väggen och bara vilja ge upp. Läs igen. Ta ditt ansvar och sluta kräva orimligheter, acceptera ett nej då du får ett nej, sluta håsa på folk, börja acceptera olikheter. Acceptera att alla inte är som du och känner som du gör. Fast du hinner med och älskar ditt busy life så betyder det inte att jag varken hinner eller vill leva som du. Och det är helt okej. ❤

Corinne Grönholm

Alltså Janina. Wow. Det här är det bästa jag läste på väldigt länge!! Tack för detta inlägg!

Svar: TAACK ❤❤
JANINA KRONLUND

Danielas Dagbok

Helt SUPER inlägg, braaaa janina!!!

Svar: TAACK ❤❤
JANINA KRONLUND

Rebecka

WOW, hittade inlägget nu och sitter och gråter <3 dina ord!

Kram Rebecka

Svar: ❤❤❤❤
JANINA KRONLUND

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress