JANINA KRONLUND


En tågresa en söndag.
Jag är inte den enda som dykt ner i en parallell verklighet, vi är många som sitter och tittar neråt på de små skärmarna som innehåller hela världar. Reidars välbekanta röst ljuder högt genom tystnaden. Nästa hållplats råkar vara en byggarbetsplats, så tåget måste stanna flera meter från stället det normalt skulle stanna på, det meddelar han i högtalaren. Där tåget nu kommer att stanna, där är det ett större gap till perrongen. Man ska vara uppmärksam. Reidar har inte ännu hunnit säga vilket ställe som tåget stannar på till näst, men en mamma med sina två barn börjar redan plocka ihop saker.
- Jag tror inte att du någonsin varit på den här tågstationen, ler hon åt sin pojke.
Han har dragit mössan lite för långt ner men studsar glatt på stället. Han tar några steg ifrån mamman och systern, samtidigt som mamman stiger upp. Jag tar det som ett tecken på att det börjar bli dags att stiga av. Flickan och mamman går förbi mig, jag samlar ihop mitt pick och pack och kollar att jag inte glömt något. Stiger upp och går mot trappan som leder till nedre våningen av tåget.
 
Tåget rullar fortfarande och vi har inte ens börjat bromsa in. Att någon gör någonting brukar utlösa kedjereaktioner. Det är andra människor som ställer sig i kö bakom mig, även om jag fortfarande står i trappan på ett rullande tåg. Vi börjar bromsa in nu. Tåget knycker till och pojken ramlar. Han tar i med händerna, men säger ingenting.
- Oj, konstaterar hans syster.
Pojken stiger upp, lite som Bambi på hal is. Tåget stannar. Han avvaktar med att trycka på den gröna dörrknappen och kastar en blick på sin mamma, som nickande ger sitt godkännande, han får trycka på den nu. Det gör han gärna. Hans ögon blir till tefat när han ser gapet mellan tåget och perrongen. Det är ett gap på ungefär trettio centimeter. Han tar sats och hoppar över gapet, vänder sig om och tittar på sin mamma.
- Wow, det var verkligen ett stort gap! utbrister han stolt.
Människorna som är redo att gå ombord på tåget ler. Tänk att några få sekunder av en liten människas oövervinnerlighet kan skänka glädje åt så många andra människor. Jag ler också.
 
Gruset knastrar under mina skor när jag går mot utgången. Idag är luften kallare än vad den varit på flera veckor. Jag trodde nästan att våren var på kommande, men efter att ha blivit lurad av takatalvi-fenomenet flera år i sträck, har jag lärt mig att inte hoppas på för mycket. Speciellt inte i början av mars. Det är fara för istid ännu i flera veckor framöver. Även om jag förväntar mig mer vinter, så blir jag ändå lite besviken om det börjar snöa igen. Jag är redo för vår och tussilagon som blinkar fram i grusiga diken. Små prickar av sol som lyser upp gråa dagar.
 
Det står en kvinna precis vid utgången. Hon kan knappt stå still, det är som om hon står och dansar på stället. Det sprudlar glädje omkring henne. I vår kultur är det inte helt okej att inspektera en främling i för många sekunder, så jag vänder blicken ner mot grusgången. Jag går några steg och tittar upp igen. Tittar mot henne. Hon har ingen aning om att jag ser på henne, för hon är upptagen, i en annan värld. Hon sträcker på halsen och hoppar upp och ner. Hon vinkar glatt. Hon lyser av glädje och jag blir alldeles varm ända in i själen. 
 
Jag går förbi henne och skyndar ner för trapporna. Går några meter och skyndar upp för trapporna. Börjar gå hemåt. Vem var det som hon skulle träffa? Var det en kompis hon inte sett på länge? Eller kanske en familjemedlem. En kärlek, en sambo, en hund? Det finns något fint i att aldrig få veta. Jag kommer aldrig få veta, för jag vände mig aldrig om, för jag lade mig aldrig i. Jag bara befann mig i några sekunder av glädje för hennes skull, för att hon såg så otroligt lycklig ut, där hon stod på perrongen och vinkade åt någon som var på väg in i hennes liv.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress